Livsstilsdesign när vi tvingas anpassa våra liv

Livsstilsdesign associeras ofta med fria själar som vill leva ur en ryggsäck eller en vackert ombyggd husbil. Eller drivna unga människor som tjänar pengar på att blogga om sina intressen eller göra humoristiska videos på Youtube. Det vi inte lika ofta hör om är den slags livsstilsdesign som många av oss tvingas till. Alla vi som anpassar våra liv, inte för att vi vill utan för att vi måste. Eftersom vi inte skulle överleva annars. Som person med funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom kan det vara omöjligt att leva som alla andra. Vi tvingas att anpassa våra liv, vare sig vi vill det eller ej.

Nu för tiden har jag accepterat att jag inte kommer kunna göra som alla andra men det var inte alltid så. I början kändes det otroligt läskigt - ibland till och med hopplöst. Jag hade många katastroftankar om framtiden och trodde ett tag att jag alltid skulle vara tvungen att kämpa lika mycket som jag gjorde just då. Det kändes som att jag skulle vara tvungen att acceptera en sämre livskvalitet än alla andra och jag ville så gärna få vara som andra människor i min ålder. Jag kämpade mig blodig med att försöka hitta ett sätt att anpassa mig själv till det liv jag ville leva, det liv som alla andra verkade leva. Till slut fanns det dock inget annat val än försöka hitta en alternativ livsstil. Jag hade ju försökt göra som alla andra så länge men det fungerade ju aldrig! Det slutade alltid med utmattning, frustration och besvikelse.

Det kändes såklart lite läskigt att lämna den väl upptrampade stigen som alla andra går på, för att vika av rätt ut i skogen. Utan att ha någon aning om var jag var på väg. Samtidigt var det en stor lättnad att göra det. Jag började känna mig fri, när jag insåg hur många olika vägar jag aldrig testat. Plötsligt kändes det lättare att våga hoppas på att jag faktiskt skulle lyckas trampa upp min egen stig. En väg som skulle fungera för mig. Det enda jag visste med säkerhet var att den stora stigen jag precis lämnat i varje fall inte gjorde det. Där kände jag mig mest instängd och kvävd.

Jag började fundera på hur jag kunde designa mitt liv för att jag skulle få må bra. För att slippa kämpa motströms hela tiden. En livsstil där jag inte behöver offra min livskvalitet. Det har tagit flera år av att testa olika saker men äntligen känner jag att jag är på rätt väg. Och hur fascinerande är det inte att så fort jag bestämde mig för att gå min egen väg så började allt långsamt att falla på plats. Även om jag under tiden inte alltid visste var jag skulle gå, så är det i efterhand tydligt att jag med varje steg faktiskt trampade upp min egen lilla stig.

Nu för tiden känns det otroligt skönt att ha kommit till den viktiga insikten att vägen som många andra går, egentligen INTE ens är den väg jag vill gå. I början kändes det sorgligt att behöva lämna den men nu är jag otroligt glad att jag vågade göra det. Jag vill inte längre leva så. Jag vill gå min egen väg. Jag mår bättre här.